Albazi tar sista steget nu

 
 

När jag vandrade ut mot utkanten av innerstaden mot Fightzones lokal var det också en vandring i barnaminnen. Tjugo meter ifrån lokalen ligger min gamla lågstadieskola Johannesskolan och mängder med förnimmelser och reminiscenser påkallade min uppmärksamhet.

Jag trivdes i den skolan. Och att den låg ungefär sju minuters gång hemifrån var inte heller någon nackdel. Men i själva skolgången hade jag en tuff lågstadietid.

Jag var snabbt utvecklad gentemot de andra när det gällde att kunna läsa och skriva och stava. Något som månne återspeglar sig även nu och som var början på min vandringsled i livet.

Men jag hade ett energiöverskott. Jag kunde inte sitta still. Det blev oroande för en del, medan min lärarinna Pia var numinöst förstående och visade ett tålamod av Gandalfklass. Hon lät mig komma fem minuter senare till lektionerna och jag fick gå ifrån fem minuter tidigare också.

Jag tog min fotboll under armen och sprang direkt upp till planen och började spela. Varje rast, varje dag. Vecka in. År ut.

Det finns dedikation och det finns abstinens. Jag hade nog lite av båda delarna och Pia visste att det var ingen idé att ens försöka rucka på mig och min fotboll. Pia var en fantastisk lärarinna och en underbar människa. Fler borde vara som henne.

Jag och min uppväxt handlade således om fotboll, fotboll och lite hockey. Den där dedikationen jag hade kan jag ganska lätt känna igen i andra idrottande individer – och jag låter mig lätt beundras av den.

Första gången jag på allvar fick chans att samtala med Amir Albazi var för drygt två år sedan. Albazi hade just vunnit pris, det första i mannaminne, på Kampsportsgalan 2010 och jag blev så tagen av hans sätt att tala, hans blick som var fokuserad likt en laserstråle mot ett givet avlägset och framtida mål.

Jag har på nära håll sett några av Sveriges största fotbollsspelare utvecklas, växa upp och ha sina diverse landslagskarriärer med tillhörande proffs- och lyxliv. Det är något som driver dem. Kim Källström, Andreas Isaksson. Men ingen av dem hade den där självklara målbilden som jag upplevde att Amir Albazi hade då jag först träffade honom.

Hela hans uppenbarelse var som ett riktigt stort poem: skrivet från ett personligt perspektiv, men anpassat för en bredare krets.

Ifjol trodde många att det var dags för Albazi att på allvar ta steget ut från juniorstjärna till etablerad senioridrottare. Och visst, det blev ett SM-guld och några andra triviala prestationer för att vara honom. Men på EM tog äventyret bryskt slut efter bara någon minut och sedan var det dags att lägga sig på operationsbordet.

Det har medfört att Albazi har fått en första smak av ett idrottsliv där det gäller att ta sig igenom ett taggigt snår för att nå fram till de mogna bären. Lite motgång, som får vissa att lägga av och andra att triggas igång. Jag tror att mellansäsongen ifjol och de motgångar som Albazi då upplevde gjort honom gott på sikt. Hur dumt det än må låta.

Jag kan absolut ingenting om presumtiva motståndare i det kommande Europamästerskapet, men jag parafraserar gärna Albazi själv som avslutning av denna krönika:
– Är jag tillräckligt bra själv behöver jag inte veta så mycket om motståndet.

Det är ett synsätt som bara de riktigt stora klarar av att ärligt leva upp till. Och jag tror det är dags för Albazi att bli en av de stora nu. Den dedikationen kombinerat med talangen besitter han.
I allra högsta grad.