The Zone fortsatte att vara the Zone – och det var befriande skönt

 
 

Jag åkte till Göteborg och MMA-galan The Zone för att jag älskar att ur ett idrottsligt perspektiv kunna stoltsera med att jag är konservativ. Jag vill inte påstå att jag är konservativ i den bemärkelsen att jag är avog mot nyheter. Jag bara älskar känslan av att för en gångs skull veta vad jag får. Tack för det återigen, The Zone!

Med UFC färskt i minne och den megasuccé galan gjorde i Globen var jag rädd inför The Zone. Jag var rädd att en viss hybris hade kunnat smyga sig på.

Jag hade vissa farhågor att The Zone skulle vilja ändra konceptet och bli mer likt UFC i sin approach: att ytterst ansvarige arrangören Jesper Gunnarsson (den mannen återkommer jag till senare) skulle få för sig att han är Sveriges motsvarighet till Dana White. Helt enkelt, jag var rädd att ödmjukheten och självinsikten skulle kunnat ha fått sig en törn.

Men ack så fel jag fick, och ack så glad jag är för det. The Zone har byggt sin image och sin publik kring lokala hjältar som skapar en intimitet ingen annan kampsportsgala i Sverige har. Förnimmelsen ”Göteborg mot rubbet” är högst påtaglig varje gång galan arrangeras, vilket jag är nästan löjligt förtjust i.

Och att galan fortsätter vara kvar i den underbart charmiga Lisebergshallen istället för att söka en större och kanske mer modern arena förefaller vara ett genidrag. Den dag galan får för sig att flytta till Scandinavium med publik som har ostar och kastruller på huvudena och äter popcorn och dricker coca-cola så att flanellskjortorna spricker – den dagen dör The Zone i mina ögon.

Till en början denna soliga men iskalla vårkväll i Göteborg gick det tungt för den patriotiska hemmapubliken. Både Roger Lynbrant och Rami Aziz gick på pumpen i sina matcher och det muttrades lite på läktarplats i förtvivlan.

Och inte blev det bättre av att starke Per Franklin åkte på en mycket vältajmad och fin giljotin från den fatalt smidige Fernando Gonzalez från Stockholm.

Göteborgspubliken fick vänta långt in på kvällen för att få sina svultna patriotiska ådror att svälla. Men innan dess gjorde meriterade thaiboxaren Martin Ahktar från Malmö en mycket intressant debutmatch i MMA. Ahktar mötte grapplingspecialisten Ricardo Chavez, som onekligen hade gjort sin hemläxa.

Snabbt och smidigt gled han undan Ahktars inledande offensiv och kopplade grepp om skåningen via ett nedtagningsförsök, som dock strandandepå att Ahktar mycket smart lutade sig mot buren. Matchen stelnade till. Domaren bröt isär och de båda började om från stående. Den andra offensiva attacken från Ahktar blev mer svårstoppad för Chavez och sedan tog det inte lång tid förrän skåningen hittade öppningar i försvaret. Det blev ett lika snabbt och skoningslöst som imponerande avslut och en perfekt start på MMA-karriären för Ahktar.

Johan Jorup och Jonathan Svensson gjorde sedan processerna kort med Magnus Strandner respektive Kristoffer Källgren innan det var dags för ”supermatchen”. Den mellan Mats Nilsson och Tor Troeng.

Och vilken match det blev! Med två så meriterat skickliga grapplers kan ibland matchbilden bli låst och lite intetsägande. Men det här blev så långt ifrån det man kan komma.

Troeng ville hålla sig på avstånd från Nilsson, skada honom från distans med hjälp av sin längre räckvidd. Ett smart upplägg, skulle det visa sig. För Mats Nilsson försökte komma nära inpå för att utnyttja sin styrka i brottningen, men Troeng lät honom inte få den möjligheten under de två inledande ronderna. Istället kunde norrlänningen hota via snabba och hårda slagväxlingar, ofta ikölvattnet av Nilssons attacker.

I den tredje ronden lyckades Mats Nilsson komma förbi Troengs försvar vid ett par tillfällen, och då bjöds det på hög internationell brottning. Men det var lite för sent in i matchen. Troeng höll undan för forceringen i sista ronden och vann med 30-27 i poäng i en av de mest spännande matcher på svensk mark jag har upplevt.

Sedan bullrade det bara till i Lisebergshallen. Den i dubbel bemärkelse store profilen Eddy Bengtsson vandrade som brukligt in till Joel Almes toner från ”Snart skiner poseidon”. Samma låt som IFK Göteborg har som inmarschhymn, för övrigt. Och den djupt inbitne blåvittsupportern Eddy Bengtsson var laddad till mötet med vitryssen Vasili Kachan.

Eftersom Eddy och jag är gamla kollegor och därefter har blivit goda vänner var den här matchen lite speciell för mig med. Men som sagt – det bara small till. Pang! Vitryssen i golvet med 120 kg göteborgare över sig. Det tog 33 sekunder, sedan var Eddy uppe med utsträckta armar och ett leende som sade ”jag älskar världen”. Och nu hade göteborgspubliken fått sin efterlängtade göteborgshjälte att hylla.

Det fortsatte på den inslagna vägen även i kvällens tre sista matcher, samtliga titelmatcher. Sirwan Kakai vann på domslut mot den avige och snabbe brassen Claudemir Souza i en match som hade så mycket i sig, så mycket kvalitet, så mycket fart och finesse.

Martin Svensson vann igen och försvarade sin titel genom en RNC på James Saville. Och slutligen vann Assan Njie i vad som kanske är den främsta match jag har skådat på The Zone någonsin. Njie mötte danske Morten Djursaa, som om han varit normal hade klappat ur sig flera gånger om. Men dansken var hal som en ål och uthållig som en gasell, vilket upprepade gånger vändes till stora bekymmersamma situationer för Njie. Jag bara satt och njöt. För det var böljande. Det var spännande och det var ovisst hela matchtiden ut.

Njie vann slutligen på poäng. Och avslutade med det vårens gala. En gala som bjöd på precis det man vill få ut av The Zone.

Jag skulle återkomma till mannen bakom The Zone, Jesper Gunnarsson. En klurig herre som inte säger mer än han behöver – och vet ni, det är också, likt The Zone, befriande skönt att veta. Ibland tänker jag att Gunnarsson har implementerat och förtrollat the Zones karaktäristika med sin egen personlighet:
Ödmjukhet, tålmodighet, kunnande och en chevaleresk framtoning.

Och, ja – vissa saker önskar jag aldrig att de ändrar sig. Ty hur vackra är inte de en gång om året vårblommande vita magnoliaträden, och trots att de alltid är liknande i sitt utseende är de ändock obotligt vackra att titta på.
Så alltså även The Zone.

Tack för att ni tog er tid!