Underbara ju jutsubesked från Paris

 
 

Då. För snart tre år sedan meddelade Johan Ingholt att han slutar med tävlingssatsandet. Ett dråpslag kändes det som för svensk ju jutsu. Mörka tungor talade om år utan ljus. En generationsväxling som skulle bli så kännbar att många trodde att svensk ju jutsu mer eller mindre skulle tyna bort – likt en våg som sätter sitt avtryck i sanden, för att sedan bli en del av det oändligt stora havet igen. Utan vare sig synlighet eller glans.

Men något hände som knappt någon räknade med. Vintern blev just bara en vinter och inte den ominösa istid det talades om. Det var många ledande personligheter inom ju jutsun som knöt handen i fickan, slöt sig samman och blev en oerhört stark enhet istället.

Och så kom ju den gudabenådade Sara Widgren. Det var i mångt och mycket Widgren ensam som fick isen att smälta undan för varmare tidender. Och med Widgrens fabulösa utveckling spred sig den känslan genom svensk ju jutsu – vi är på gång igen!

Idag sitter jag och är inte ett dugg orolig för återväxten. Tvärtom. Det ser till och med bättre ut än när bröderna Ingholt kom fram. Landslaget har dessutom fått in den magiske tränaren Rob Haans som inte lämnar något åt slumpen.

Sara Svenssons vinst i Paris ger eko. Hon blir att räkna med längre fram i höst. Mikael Marffy är en kampsportens egen hulk – hur stor och stark som helst och fortsätter den mannen med sin ju jutsu-satsning blir det roligt även på herrsidan i VM i Wien.

Dessutom har de stora JVM-talangerna från i höstas, som bärgade ett helt gäng med medaljer, vuxit till sig ytterligare. Det är månne väl optimistiskt att räkna med medaljframgångar där redan till VM – men å andra sidan var det knappt någon som räknade med Sara Widgrens framgångar heller.

Nej, jag tror att ju jutsuåret 2012 kan bli ett år att minnas tillbaka på väldigt länge.
Det är bara en känsla jag har.